Hem
Upp

Att hålla sig väl med fienden

av Ulrika Paulsson/Öhrnell

Av de sammanlagt 53 gårdarna, ägs fyra (tre i Svartlå och en i Harads) av baronen S. G. Hermelin, och bebos sålunda av landbönder. Dessa fyra hemman kommer jag att ta upp för sig i de fall materialet ger mig anledning att göra så.

I början av april tågade greve Schuvaloff söderut från Torneå på väg mot Skellefteå för att beslagta det magasin som den svenska armén hade iordningställt där. Han lämnade dock efter sig folk i Torneå, Kalix, Luleå och Piteå för att hålla ställningarna. I Luleå kvarlämnades ett kompani för att se till att transporterna fungerade som de skulle samt "bibehålla lugnet bland innevånarena". Det är dock svårt att avgöra hur många ryssar som ständigt uppehöll sig i trakten eftersom trupperna hela tiden förflyttades, och det ofta hände att trupper enbart passerade genom socknen på väg till krigsskådeplatserna längre söderut.

För att den ryska krigsmakten på ett effektivt sätt skulle kunna dra nytta av lokalbefolkningens resurser krävdes naturligtvis en fungerande kommunikation. Detta problem löstes genom att man helt enkelt tog över den etablerade svenska lokalförvaltningen, som redan hade god reda på förhållandena i bygden. Man hade även med sig särskilda ordnar att dela ut bland de svenska pastorer som samarbetade bäst med ryska militären. Att med våld gå ut i byarna och tvinga till sig det man behövde sågs inte som en bra metod eftersom man då bland annat löpte risken av ett gerillakrig eller att befolkningen flydde i panik med allt av värde de kunde ta med sig. Dessutom ville man från ryskt håll ge ett gott intryck, i ett försök att minska lokalbefolkningens trohet till den svenska kronan.

All rysk kommunikation med folket skedde via lokalförvaltningen, antingen genom kronofogden C. I. Boström eller vice landshövdingen P. A. Ekorn. Order på skjutshästar, arbetare eller krigskontribution lämnades till någon av dessa herrar med noggranna instruktioner om vad som gällde, till exempel vilken ersättning som skulle utgå eller hur många dagar transporten förväntades ta. Översättningen av ryska order sköttes av svenska ämbetsmän, bl. a. länsmannen H. Rudeberg.

Proklamationer som skulle nå ut till folket lämnades också till lokalförvaltningen, med order om att låta läsa upp proklamationen i kyrkorna. Här ser vi exempel på den psykologiska krigföring som fördes av den ockuperande krigsmakten i ett försök att hålla invånarna lugna och beskedliga.

I den proklamation som citeras i inledningen informeras allmogen om den krigskontribution som kommer att utkrävas av ryssarna, och att den kommer att kvitteras. Med en viss skärpa påpekas också att folkets öde vilar på inbetalningens fullgörande. Man verkar ha ansett att det var enklast att låta bönderna sköta inbetalningar och annat själva, men genom att påpeka att man annars kunde vänta sig rysk utmätning, gjorde man det klart för bönderna att de under alla omständigheter skulle tvingas leverera. "Så myket jag tager omsorg om Ert beskydd, så lite är jag skyldig at göra de, då när ni genom ohörsamhet och owäsende inte förtjenar någon medlidan". Man hotade med att de som vägrade lyda order skulle dömas efter de hårdaste krigslagar, ett hot som förmodligen var ganska effektivt.

Genomgående är tonen i alla befallningar och proklamationer hövlig, även om man med skarp stämma understryker vad som händer med den som är uppstudsig. När man ett par dagar senare befaller att alla vapen ska lämnas in till närmaste ryska befäl mot kvitto (för att kunna hämtas ut när fred slutits), heter det att man vill göra det för att "slippa onödiga misstankar och inte låta oskyldiga lida för andras brott".

Senare i maj får Boström ett brev från löjtnant Tunzelmann, som ansvarade för transporterna, där denna uttrycker sin irritation över att bönderna är motsträviga och inte exakt uppfyller hans order. Han lämnar instruktioner till Boström om hur detta ofog bör bestraffas:

Den absoluta gränsen för ryssarnas tålamod och storsinne gick dock vid spioneri. Om någon påträffades med att försöka hjälpa den svenska armén, exempelvis genom att lotsa något av deras fartyg, var straffet ovillkorlig avrättning på stället utan föregående rättegång och dom och dessutom skulle hela hans by förvandlas till aska. Jag har i källmaterialet även stött på antydningar om att ryska soldater skulle medverka vid inbetalandet av kontributioner eller som övervakare vid arbeten. I september hotar man bland annat med att om bönderna inte är lydiga och infinner sig till sina arbeten, kan man lätt rekvirera soldater från Piteå "som ifrån 20 till 50 man i hwarje By på Böndernas bekostnad komma att förläggas för att genom hårda straff tillhålla de olydiga att fullgjöra[...]bördor". Jag har dock inte sett några bevis på att dessa hot skulle ha satts i verket.

Något som kan vara intressant att notera är att även den svenska lokalförvaltningen kunde begära hjälp av ryska soldater. Detta var exempelvis fallet vid byggandet av flottbron över Gäddvikssundet, då kronofogden Boström ber om assistans av ryska kosacker för att upprätthålla ordningen.

Till skillnad från den svenska armén, som till stor del bestod av indelta soldater, det vill säga män som i fredstid var bönder, var den ryska armén sammansatt av livegna krigare som hade kriget som enda egentliga sysselsättning. Att bli uttagen som soldat innebar ofta i praktiken att man skildes från sin familj och sin hembygd för alltid. Den obligatoriska tjänstgöringsperioden uppgick till 25 år, och för den som mot förmodan fortfarande var vid liv efter dessa 25 år var chanserna att återvända till ett normalt civilt liv så gott som obefintliga. De möjligheter som erbjöds var att antingen bli omhändertagen vid ett hem för veteraner, eller att gå runt och tigga. Till följd av systemet med livegna, blev soldatyrket ärftligt. Den ryska armén ägde soldaternas söner, vilka på så sätt föddes in i yrket. En speciell avdelning inom armén utgjordes av de fria kosackerna, som stred till häst.

Synen på det militära yrket skilde sig åt i Sverige och Ryssland. I Ryssland såg man regementena delvis som ett slags korrektionsanstalter, och det hände därför att kriminella och andra mindre önskvärda individer placerades i kronans tjänst för att straffas samtidigt som de tjänade sitt fosterland. Rekryteringen gick till så att ett visst område, till exempel en by, ålades att skaffa fram en rekryt för var hundrade invånare. Det var upp till landägarna att själva utse rekryten bland sina livegna. På så sätt gjorde man sig först av med icke önskvärda personer. Godsägare kunde till exempel skicka iväg uppstudsiga livegna. Då en livegen togs upp i hären, löstes han från sina band till sin godsherre, och blev istället statlig egendom. För att förhindra spekulationer på rekrytmarknaden, var det olagligt att sälja livegna inom tre månader efter att påbud utgått om utskrivning.

Vid utskrivningen kontrollerades rekryternas ålder, längd och lämplighet. Soldaten skulle 1808 vara mellan 19 och 38 år, mäta minst 160 cm utan skor och inte ha några fysiska defekter. Naturligtvis förekom undantag från alla dessa regler. Man var till exempel tvungen att släppa efter på kravet om fysiska defekter sedan det visat sig att många rekryter slog ut tänder, högg sig i fötterna eller hittade på andra medel att skada sig tillräckligt mycket för att slippa undan armén.

Under den napoleonska eran var de ryska trupperna berömda för sin förmåga att genomlida de mest omänskliga levnadsförhållanden, och de ansågs vara Europas mest tåliga soldater. Soldaterna drillades till minutiös disciplin och ovillkorlig lydnad genom hårda bestraffningar. (Gatlopp klassades exempelvis inte som ett strängt straff, medan det i övriga Europa betraktades som likvärdigt ett dödsstraff.) De fick också lära sig att stå ut med att försaka alla uns av lyx. Hårdast var det för rekryterna, som ofta undergick ett slags uppfostringsperiod då de prövades och utnyttjades av de äldre och mer rutinerade soldaterna.

Soldaterna indelades i grupper som fick ta över alla de sociala uppgifter som byn förut stod för. De gick samman i matlag, så kallade arteller, där de samlade in en del av sin kontantlön och andra små extrainkomster som de kunde få genom av sälja delar av sitt överskott av mjöl och bröd, vilket var den huvudsakliga proviant armén stod för. Denna kassa var tänkt som en reserv i sämre tider och kunde också användas till att skaffa bättre proviant än den kronan erbjöd. Till exempel gav den soldaterna möjlighet att köpa kött och grönsaker av lokalbefolkningen. Den dagliga ransonen var vid marscherna ungefär 1 kilo spannmål eller mjöl, eller ca 750 gram hårt bröd. Utöver detta skulle stridande trupper dessutom få 34 kilo kött per år, samt knappt 4 dl brännvin (ingen uppgift ges om hur ofta spritransonen skulle delas ut). De ryska soldaterna blev efterhand rena överlevnadskonstnärer. De lärde sig att tillreda mat under de mest primitiva förhållanden, och använde också svamp som föda, något som i Luleå vid denna tid sågs som högst onormalt och definitivt inte människovärdigt.

Sjuka och sårade ryska soldater verkar ha vårdats vid det sjukhus i Alvik som innan ockupationen hyste patienter ur den svenska armén. Englund antyder att den ryska sjukvården ska ha varit bättre än den svenska, men detta får mest ses som ett antagande. Ryska dödsfall lär inte ha orsakat några större ceremonier, åtminstone inte i de fall den döde var en vanlig fotsoldat.

Bland de ryska soldater som befann sig i Luleå socken tycks nöden ha varit stor. Därpå vittnar bland annat följande tillägg till Börjelslandets bys fordringar på ryska kronan:

Även inom bygdelitteraturen, där man har försökt samla ihop den muntliga tradition som levt kvar, har den ryska soldaten målats upp som en beklagansvärd och tärd varelse. Förhållandet mellan soldaterna och lokalbefolkningen verkar inte ha varit alltför fyllt av hat, eftersom man såg hur soldaterna led. De berättelser som lever kvar talar bland annat om den stränga disciplinen inom de ryska leden, hur utsvultna soldater i vissa fall tagit boskap ur ladugårdarna och kalasat på det halvråa köttet medan de, drivna av hunger, inte gett sig tid att tillaga det ordentligt. Deserterade soldater efterspanades, och lösensumman för en förrymd rysk soldat uppgick till 10 silverrubler, för övrigt samma summa som man fick vid inlämnandet av stulna kosackhästar.

Inom de egna leden var disciplinen stenhård. Befälhavarna hade fått order av tsar Alexander att inte på något sätt utsätta lokalbefolkningen för några övergrepp. Befälhavarens personlighet var dock av stor betydelse för hur denna order efterlevdes. En man som hade rykte om sig att vara något av en Dr Jekyll & Mr Hyde var greve Kamenski, som för en tid var överbefälhavare i Luleå och bodde då inkvarterad i prästgården. Han omtalas dels som en gentleman som älskade att konversera med prästen på latin och som behandlade sitt värdfolk med stor respekt. Dessutom beskrivs han som en stenhård härförare som det gällde att inte reta, eftersom han kunde utdela mycket hårda straff för de mest obetydliga förseelser.

Berättelser levde länge kvar i denna trakt om hur ryska soldater straffades med gatlopp för stöld av bröd eller hö, och åtminstone en rysk soldat lär ha avlidit av skadorna. Detta sätt att bestraffa soldaterna blev efter en tid allmänt känt bland luleborna, som ansåg det hela så omänskligt att de i många fall avstod från att anmäla mindre förluster eftersom de inte ansåg straffen rimliga i förhållande till brotten. Soldaterna hade på detta sätt blivit så hunsade att de i stort sett lämnade befolkningen i fred. Visserligen stals en del, men de aktade sig för direkta övergrepp. De hårda ryska framfarter som registrerats i länets södra delar verkar inte ha någon motsvarighet i Luleå socken.

Det är ofrånkomligt att betydande uttag av förnödenheter under flera månaders tid påverkar en bygd där överflödet inte är så stort. Nedan ska jag visa lite närmare på vilka uttag som egentligen gjordes i Luleå socken och hur invånarna klarade av dessa.

Då den ryska armén skulle transportera trupper, materiel och förnödenheter, förlitade man sig på allmogens hästar och vagnar. Man hade vissa bestämmelser för hur långt man kunde kräva att bönderna skulle skjutsa per dag. Denna sträcka uppgick till 32 km då vagnarna var fullt lastade, medan man räknade med att samma ekipage kunde tillryggalägga 48 km utan lass. I början av ockupationen, närmare bestämt den 4 april, gjordes en förteckning över hur många hästar som fanns att tillgå i socknen. Enligt denna förteckning fanns då 14 hästar i Börjelslandet, 14 i Buddbyn, 19 i Harads, 7 i Svartlå (varav en uppges vara oduglig) och 6 hästar i Vittjärv. Sammanlagt 60 hästar i de fem byarna. Det totala antalet hästar i socknen uppgick då till 804. De flesta hemmansägande bönder hade varsin häst, men det förekom också att vissa hade två eller fler. Detta tycks ha varit vanligast i inlandet. En anledning till det kan tänkas vara de uttag som gjorts av den svenska krigsmakten några månader tidigare, som kanske främst drabbade kustlandet, medan man i inlandet hade större möjligheter att hinna gömma undan sina hästar innan de hämtades av kronans män.

Den ryska armén bestämde allmogens skjutslega till 12 skilling per mil, vilket var en avsevärd höjning jämfört med de 2 skilling per mil som den svenska kronan betalade. En anledning till det kan ha varit att den ryska kronan inte i samma utsträckning som den svenska kunde lita på allmogens pliktkänsla för att utföra dessa uppgifter. Vad de båda krigsmakterna dock hade gemensamt var att de endast ersatte den sträcka som bönderna verkligen skjutsade. För framkörningen till avreseplatsen utgick alltså ingen ersättning, vilket kunde vara nog så kännbart för de bönder som bodde långt ifrån allfarvägen. Däremot löpte inte dessa bönder lika stor risk som kustborna att tas ut som skjutsbönder, eftersom den ryska armén ofta var i behov av snabba leveranser. Det var inte ovanligt att kronofogden Boström, som var ansvarig för att se till att de ryska leveranserna fungerade, och som var mellanhand mellan allmogen och ryssarna i dessa frågor, fick order om att inom 1-3 dagar skaffa fram upp till 200 hästar för transporter.

Alla bönder som hade hästar var tvungna att ställa upp med skjutsning, men det stod dem helt fritt att leja bort skjutsningen om de så ville. Detta tycks också ha varit normalfallet. Efter en transport av magasinsvaror från Luleå till Nederkalix och Torneå den 21 april upprättades en speciell lista över vilka som hade skjutsat vad. Anledningen till detta var att 16 vagnslass med ved, bröd och kläde hade kommit bort under transporten och att man ville få fram vilka de skyldiga var. Med vid denna transport var bland andra samtliga 6 hästar från Vittjärv, 9 från Buddbyn, 2 från Svartlå och 7 från Harads. Av dessa 24 hästar var det endast 5 som kördes av sina ägare. Övriga hemmansägare skickade i stället iväg sina söner eller drängar som kuskar. Av dessa var det 7 som sedan i sin tur lejde bort körslan när de kommit halvvägs. 6 av kuskarna hade inte återvänt hem den 26 april då listan upprättades.

Allmogen tvingades ställa upp med skjutsar åt den ryska armén ända fram till ockupationens slut i november. I längderna över obetalda skjutsar efter krigets slut framkommer att ryssarna åtminstone under ockupationens första månader inte betalade bönderna för deras tjänster. För Buddbyn saknas uppgifter, men utifrån övriga byars krav framgår att skjutsbönderna där i genomsnitt skjutsat 27 mil var utan betalning. Detta oräknat framkörningssträckor. Antalet skjutsade mil minskar med avståndet från landsvägen. Snittsträckan för obetalda skjutsar utgör för Börjelslandet 31 mil, Harads 21, Svartlå 20 och Vittjärv 32 mil. Skjutsarna bör ha varit allra mest betungande för Vittjärvs bönder, eftersom de i de flesta fall tvingats skjutsa med byns samtliga sex hästar samtidigt. I de övriga byarna har detta aldrig varit fallet, utan man har alltid haft några hästar kvar i byn som har kunnat användas till de vanliga sysslorna. Redan i maj uppger sig bönderna i de olika byarna ha utfört en mängd skjutsar för vilka de inte fått betalt.

Tabell 2: Obetalda skjutsar i maj 1809

För Börjelslandets bönder kan vi få en ganska god bild av vad det var de skjutsade, och vilka sträckor de körde. I många fall har bönderna också angivit vilket datum skjutsen påbörjades, vilket gjort det lättare att jämföra deras uppgifter med de allmänna order som utfärdades av ryssarna.

Det är dock utifrån dessa uppgifter omöjligt att göra någon uppskattning av hur många skjutsar som verkligen betalades, eftersom det endast i ett enda fall finns en längd som talar om vilka bönder som var med vid transporterna. I de fall allt gått smidigt tillväga verkar man inte ha ansett sig behöva göra några detaljerade listor.

Tabell 3: Börjelslandets skjutsar

Trots att den ryska armén i och med kapitulationen i Kalix kommit över de svenska magasinen med betydande proviantförråd, lyckades dessa inte täcka arméns behov. Den 12 maj gick budkavlar runt i bygden som förkunnade att det var varje hemmansägares skyldighet att innan den 19 maj leverera 1 lispund (8,5 kg) hårt bröd (men inte tunnbröd), 7 marker (ca 1,5 kg) kött, saltat endast om man inte kunde leverera något färskt, samt 12 jungfrur (en knapp liter) brännvin för varje skälsland skatt.

Folket gjorde av rädsla för repressalier sitt bästa för att uppfylla de krav som ställdes på dem, men denna kontribution visade sig bli för mycket för dem. De ryska ockupanterna var dock inte blinda för detta faktum, utan insåg vilka problem som kunde uppstå om man försökte pressa befolkningen för hårt. Greve Schuvaloff rapporterade bland annat vikten av transporter av proviant från annat håll eftersom man annars kunde befara folkresningar. Detta skulle ha betytt stora problem, eftersom man redan tvingades handskas med de svårigheter som det innebar att en del bönder rymde till skogs med sina hästar för att slippa undan skjutsplikten.

Nedanstående tabell visar en sammanställning av de kontributioner som bönderna i de undersökta byarna skulle leverera till ryska kronan i enlighet med ovannämnda order. Av tabellen framgår även hur mycket byborna lyckades avvara fram till och med den 14 juli. Inbetalningarna drog nämligen ut på tiden mer än ryssarna räknat med. Den 19 maj visade sig vara ett omöjligt datum att hålla. De kursiverade talen visar hur mycket bönderna levererat men inte fått betalt för vid ryssarnas uttåg ur landet. I vissa fall ser vi att den obetalda summan rentav överstiger den noterade summan för vad som levererats. Detta kan ha att göra med ytterligare utskrivningar utöver krigskontributionen, till exempel den utskrivning av kor som beskrivs nedan. Frågetecknen för Buddbyn kommer sig av att jag inte funnit, några uppgifter, vilket jag tror har att göra med att handlingar kommit bort. Osäkerheten för Svartlå beror på att tre av byns hemman var kronohemman under baron Hermelin, och deras klagomål förs efter kriget fram i klumpsumma tillsammans med Hermelins övriga hemman. De fria bönderna tar dock upp sina fordringar för köttleveranserna.

Tabell 4: Krigskontributionen

Kursiverade siffror anger den mängd byborna uppger sig inte fått betalt för efter krigets slut.

Källa: KrA; Krigshandlingar1808-1809: Norrland. Förvaltning. Vol 657. (Rök- och hemmanslängd, maj 1809, samt Restlängd 14/7-1809.)

För att kortfattat ge en överblick av dessa byars kontribution kan sägas att Börjelslandets bönder lyckats bäst med att uppfylla kraven. De flesta har nästan fyllt sina kvoter. I Buddbyn klarade de flesta nästan av köttleveranserna, medan de i huvudsak hade rest i övrigt. I Harads har de flesta enbart levererat kött, och nästan lyckats fylla köttkvoten. Vittjärvs bönder har levererat väldigt lite, ungefär hälften av köttkvoten, inget brännvin alls och mycket lite bröd. I Svartlå är förhållandena lite speciella. Det visade sig att skattebönderna enbart levererat kött, medan kronobönderna lyckats leverera allt utom kött. Om man slår ut dessa siffror på varje enskild bonde, kan man se betydande skillnader i inbetald kontribution. Den genomsnittlige bonden i Börjelslandet har till exempel levererat 3,75 liter brännvin, 169 kg bröd och 59 kg kött, att jämföra med Haradsbonden som endast levererat 0,5 liter brännvin, knappt 10 kg bröd och 40 kg kött.För att ge en vink om vad denna kontribution innebar, kan nämnas att man beräknade att årsförbrukningen av spannmål uppgick till 367 kilo per person.

Av bönderna i dessa byar lyckades sex leverera mer än de blivit ålagda. I Börjelslandet var det Henrik Ersson med 850 g mer bröd, Anders Olofsson nästan 3 kg mer kött. Det visade sig dock att endast Anders Olofsson fick betalt för extraleveransen - dock inte för den ordinarie! I Buddbyn var det Lars Persson med drygt 7 kg kött, Isak Ersson med 26 kg kött och Johan Larsson med drygt 5 l brännvin. I Harads levererade Elias Hansson 14,5 kg kött mer än nödvändigt. Med hänsyn till de bristfälliga uppgifterna om de bönder som levererade mer än de måste (50% faller bort i och med att det inte finns någon förteckning över liden skada efter ockupationen för Buddbyn), och med tanke på att de är så få, anser jag mig inte kunna dra några allmängiltiga slutsatser om huruvida det var möjligt att bli rik på dessa leveranser. Sammanlagt tre bönder, en i Börjelslandet och två i Harads, lyckades inte leverera någonting alls. En enda bonde lyckades fylla hela kvoten. Han var en av Hermelins kronobönder. Jag har inte lyckats hitta något samband mellan de bönder som lyckades betala mer eller mindre, som att till exempel bönder med högre skattetal skulle ha mer att ta av och därmed kunna leverera mer. Jag vill inte heller dra några slutsatser utifrån det faktum att Börjelslandet levererade betydligt mer än de andra byarna. Visserligen kan det ha att göra med att jorden där var bördigare och sålunda gav mer avkastning, men det är också tänkbart att närheten till landsvägen gjorde det enklare för de ryska soldaterna att följa med den insamlande tjänstemannen och ge tyngd åt hans ord.

I början av september tröt åter förråden för den ryska armén. Soldaternas ransoner hade en längre tid varit minskade med 1/3. Order utgick därför om en ny kontribution, då man krävde leverans av 300 tunnor korn, så mycket kött som möjligt, helst 3000 lispund (25500 kg) samt 20 kor och 50-60 får till högkvarteret i Piteå. Man ville också ha in brännvin, dock ingen specifik mängd, och lärft, som var en akut bristvara vid det ryska sjukhuset. Efter denna order gör den svenska lokalförvaltningen en snabb koll för att bilda sig en uppfattning om hur mycket som är möjligt att leverera. Man meddelar att man som mest kan erbjuda 200 tunnor korn, eftersom bönderna ännu inte hunnit skörda. Man lider stor brist på kött, men om nöden så kräver kan man leverera högst 1500 lispund ko- och fårkött inom sex dagar. Brännvin finns inte alls i några betydande mängder, men man lovar att samla in allt som finns att få tag i. Detsamma gäller lärft. Efter att ha givit ryssarna besked om läget skickas order ut till byarna om vad som krävs av respektive by.

Tabell 5: Särskilt uttag i september.

Källa: KrA: Sump, sorterade handlingar. Till Landsarkivet i Härnösand. (Order 7/9-1809.)

Vi kan här se exempel på att inte alla byar var delaktiga i alla insamlingar. Då det inte finns några tabeller över hur mycket boskap respektive spannmål det fanns i de olika byarna (dock kan man se tecken på en viss kännedom om kreaturstockens storlek, eftersom Buddbyn, som ju är en mindre by än Börjelslandet, skall leverera fler kor) är det svårt att avgöra om denna urskiljning berodde på att det i Harads och Svartlå inte fanns något överskott att ta av, eller om det faktum att de inte behövde leverera just denna gång hade andra orsaker. Det kan mycket väl ha varit så att det längre avståndet till dessa byar (se tabell 1) gjorde att de inte ansågs intressanta i just detta fall, eftersom transporten skulle ha tagit för lång tid, och man var från lokalförvaltningens håll mån om att leverera varorna inom utsatt tid. Bönderna i de tre uppräknade byarna fick order om att leverera sitt spannmål och kött senast måndagen den 11 september, vilket kan ses som en mycket kort tid med tanke på att ordern sändes från ryskt håll torsdagen den sjunde.

För dessa kontributioner hade ryssarna gjort upp speciella priser på de olika varorna, som skulle bli betalda senast vid truppernas avtåg. Efter att ha jämfört bybornas krav på ryska kronan efter ockupationens slut med längderna över inbetald kontribution har det dock framkommit att den ryska krigsmakten inte alls var speciellt duktig på att betala det den fått. Det har visat sig att de båda längderna i många fall stämmer på öret, vilket tyder på att ryssarna inte betalade något alls för krigskontributionen, vare sig för spannmål, brännvin eller kött.

De allra första leveranskrav den ryska krigsmakten ställde på Luleås allmoge, var höleveranser. Den 29 april inkom en order på 2000 lispund hö, vilket motsvarar ca 17 ton. I de budkavlar som dagen efteråt gick ut till folket, ålades byamännen i Harads att leverera 200 lispund, Buddbyn 160, Vittjärv 80 och Börjelslandet 181, "til undvikande af rysk militarisk utmätning". Detta hö skulle levereras antingen till Persön eller till Luleå Gammelstad.

Tabell 6: Höleveranser i maj 1809

Källa: KrA; Krigshandlingar1808-1809: Norrland. Förvaltning. Vol 657. (Förteckning över levererat hö, maj 1809.)

Denna tabell visar att det var svårt för bönderna att leverera så mycket hö som krävdes av dem. Detta är, särskilt med tanke på att höförråden på våren normalt sett var knapra, inte särskilt förvånande. Kanske hade det dock hjälpt till lite grann att man redan tidigare hade tvingats slakta en del av sin boskap för att leverera kött till den svenska kronan, och att man därför trots allt hade en del hö att ta av. Värt att notera är att man inte tvingades leverera lika mycket hö som bröd, vilket framgår vid en jämförelse med tabell 4.

Inte heller vid höleveranserna verkar den ryska armén ha varit speciellt benägen att betala för sig. För bönderna verkar det ha gällt att komma med sina hölass till rätt ställe vid rätt tidpunkt för att ha en chans att få betalt. Chansen var dessutom som synes minimal. Varför fick till exempel de Haradsbönder som skjutsade sitt hö till Gammelstan betalt, då inte bönderna från Svartlå och Vittjärv fick det? I Börjelslandet har vissa bönder fått betalt för hela leveransen, medan andra bara fått betalning för en del. De flesta har dock inte fått något alls.

Utöver att skjutsa varor år ryssarna kunde man också tvingas ställa upp med dagsverken exempelvis vid den flottbro som skulle byggas över Luleälven vid Gäddvik. Den 27 augusti mottog lokalförvaltningen en order från den ryska armén att skriva ut 150 man till att arbeta vid denna bro. Två dagar senare skulle dessa 150 man, utrustade med egna yxor och mat för tio dagar, inställa sig vid Gäddvik och börja arbeta klockan halv sex. Dagsverkena skulle ersättas med 24 skilling per dag (32 skilling för helgarbete), en lön som dock aldrig verkar ha utgått, eftersom många tar upp just dessa dagsverken då de meddelar sina krav på den ryska kronan.

Förutom det rent fysiska arbetet påverkade detta bygge befolkningen såtillvida att en stor del av virket hämtades från kyrkbyn i Luleå Gammelstad, där man helt enkelt rev ner kyrkstugor för att komma åt byggmaterial.

Andra vanliga arbeten som lokalbefolkningen kunde tvingas utföra åt ockupationsmakten var bland annat att ro soldater över Gäddvikssundet innan bron hade byggts, eller att helt enkelt agera springpojke. Ibland sattes också svenskar som vakter utanför de ryska förråden för att hindra lokalbefolkningen att stjäla tillbaka levererade varor. Man räknade enligt Lindblom med att de skulle bli mindre benägna att stjäla om de visste att det var en av deras egna som fick stå som ansvarig och som skulle straffas i den händelse något fattades i förråden.

Den 9 september gavs order om att i Luleå gammelstad mellan den 13-15 september börja samla in en kronouppbörd till den ryska armén. Kronouppbörden bestod helt enkelt av de vanliga skatter som befolkningen normalt sett betalade in till den svenska staten, men som nu ryssarna i enlighet med krigslagarna ansåg sig ha rätt till. Anledningen till att man just vid denna tidpunkt beordrade att insamlingen skulle börja kan ha varit det faktum att fredsförhandlingarna pågick, och att man ville skynda sig att lägga vantarna på pengarna medan man ännu hade rätt till dem.

Valutan vållade dock lokalförvaltningen ett visst huvudbry. Skulle man acceptera ryska mynt och sedlar vid inbetalningen, och i så fall till vilken kurs? Efter att ha dryftat frågan med landshövdingen beslöt Boström att ta emot rubel till den kurs som Kamenski tidigare fastställt. För säkerhets skull gjorde man dock en särskild spalt i inbetalningslängderna, så att man kunde kontrollera vilka som betalt i svenskt mynt och vilka som betalt i ryskt. På så sätt hade man möjlighet att i efterhand rätta till eventuella misstag om problem skulle uppstå.

Genom att studera den summa som de olika hemmansägarna betalat in har jag försökt upptäcka samband mellan de som betalade mycket och de som betalade lite. Den person som betalade in allra mest, var ingenjör Montell i Harads, som bidrog med 12 riksdaler i svenskt mynt. Näst mest betalade Hans Jönsson i samma by, 11,5 riksdaler i ryskt mynt. Lika mycket hade inte Elias Hansson, också från Harads, som inte ens kom upp i tre riksdaler.

Att märka är också att det först är nu som byarnas övriga invånare gör sig hörda. Inhyses, soldatänkor och andra betalar också kronouppbörden efter förmåga. Det rör sig inte om mycket pengar i absoluta tal, men för dem som tvingades betala var säkert inte summorna oansenliga. Vissa av dem, nämligen soldathustrurna i Svartlå, betalar i rubel.

Tabell 7: Kronoutlagan

*Rd=riksdaler, sk=skilling, r=runstycken. 1Rd=48sk 1sk=12r

Källa: KrA; Krigshandlingar1808-1809: Norrland. Förvaltning. Vol 657. (Förteckning över inbetald kronoutlaga 1809.)

Det jag tycker är intressant med denna tabell är att den visar att det var vanligare att folk i inlandet betalade in kronoutlagan i rubel än att kustborna gjorde det. Än mer intressant blir detta faktum om vi tar med i beräkningarna att endast en mycket liten del av utskrivningarna av förnödenheter från dessa byar någonsin betalades. Som ett exempel vill jag nämna bonden på hemman nummer 4 i Svartlå, Nils Larsson, som inte levererat vare sig hö, brännvin eller bröd till den ryska kronan, men som ändå i kronoutlagan betalar in över 5,5 riksdaler i ryskt mynt. Det kött han levererat har han inte fått betalt för, och den enda häst han har klassas som oduglig, så hans rubel kan knappast härledas till betalda skjutsningar.

Jag anser att detta tyder på att det förekommit en betydande direkt handel mellan lokalbefolkningen och de ryska soldaterna, utan mellanhänder. Denna teori styrks också av de matlag, arteller, som de ryska soldaterna var indelade i, med sin gemensamma kassa att använda i just sådana här situationer.

Direkt när man i denna landsända blivit underrättade om att freden slutits den 17 september, krävde länsman Ekorn att all kronouppbörd som uppburits borde överlåtas åt den svenska kronan. Dessa krav verkar åtminstone i viss mån ha uppfyllts. I mitten av november framkommer nämligen att ryska mynt och holländska dukater till ett värde av 7436 Rd 30 sk 9 r riksgälds samt 190 tunnor korn lämnats kvar av ryssarna i kronofogdens vård. Detta bör dock ha varit en del av hela Norrbottens inbetalda kronouppbörd, eftersom man enbart i Luleå socken betalt närmare 6800 Rd riksgälds.

Under ockupationen inkvarterades de ryska trupperna ståndsmässigt i möjligaste mån. De högre officerarna placerades hos bygdens välbeställda, underofficerare hos bönder och de vanliga soldaterna inkvarterades antingen i tält, i bybornas kyrkstugor eller helt enkelt där de fick plats. Det berättas om hur familjer tvingats flytta ut i lador sedan inkvarterade soldater tagit upp allt utrymme i stugan.

Efter krigets slut när socknens invånare upprättar förteckningar över alla skador och förluster som uppstått i samband med ockupationen, är inkvarteringsförluster mycket vanligt förekommande. De ryska soldaterna verkar ha gått hårt fram i kyrkstugorna, och lämnat efter sig sönderslagna fönster och annan skada på inredningen (nedrivna tapeter, skadad spismur, förstörd farstudörr), förutom rena stölder (mer om dessa senare). Jag har anledning att tro att skadorna i kyrkstugorna inte upptäcktes av stugornas ägare förrän efter det att de ryska trupperna gett sig av. Om det berodde på att skadorna uppstod först strax innan avtåget under vilt festande på lulebornas brännvin, eller om det var för att byborna inte vågade sig i närheten av kyrkstugorna - eller inte hade tillträde dit - förrän de utrymts är det svårt att finna någon klarhet i. Många källor pekar dock på att det gick extra vilt till just vid utmarschen ur länet. Anledningen är troligen att soldaterna då inte behövde bekymra sig om att vandaliseringen skulle kunna rapporteras av lokalbefolkningen till de ryska befälen, något som annars var praxis.

De som hyst ryska soldater i sitt eget hem krävde också ersättning för detta när förlusterna räknades upp. Vissa är så noggranna att de i räkningen även tar med åtgången av stearinljus och nötningen av sängkläderna.

Vid uttåget från socknen verkar soldaterna ha försett sig med persedlar efter bästa förmåga. Långa är listorna på vad som försvunnit ur hemmen, ladorna och kyrkstugorna. Både kläder, kokkärl, möbler, värdesaker och verktyg var begärligt gods. Att de ryska soldaterna frestades att ta med sig snusdosor, halsdukar, skor och vantar är nog inte svårt att förstå. Små lätta föremål som var lätta att bära med sig och som dessutom kunde vara till hjälp i kampen mot vinterkylan. Metallföremål som exempelvis nycklar, silverskedar och fingerborgar kunde kanske säljas vid senare tillfällen och ge behövliga tillskott till artellens kassa. En betydande mängd möbler uppges också ha försvunnit. Troligt är att de helt enkelt användes som ved, med tanke på hur otympliga de måste ha varit att släpa med sig. Denna teori kan styrkas av att åtta lass ved uppges som stulna enbart från de fem byar jag tittat närmare på, samt att det trots allt var sent på hösten, om inte tidigt på vintern de ryska soldaterna drog sig iväg mot andra krig i tsarens tjänst. Dessutom uppger flera bönder att deras stall i kyrkbyn har rivits och använts som ved.

Man bör dock fundera lite över ortsbornas ärlighet i ett fall som detta. Givetvis måste man räkna med att vissa tog tillfället i akt att bre på lite extra, i den händelse de skulle få ersättning, vilket nog många tvivlade på. Å andra sidan måste man belysa den nitiskhet, med vilken vissa av förteckningarna är gjorda. Byborna från inlandet har överlag en tendens att slå ihop sina krav under klumpbeteckningar av typen "Genom inqwartering lidit skada i min stufwa för minst 10 Rd". Stugan som avses är med största sannolikhet kyrkstugan. Kustborna i Börjelslandet ger dock mer målande beskrivningar av vad som gått förlorat. I den speciella förteckning som denna by upprättat enbart för skadan de ryska inkvarteringarna stått för, har Per Olofssons änka uppgett följande förluster:

Dessa detaljerade beskrivningar röjer nästan en förhoppning att få sakerna tillbaka, samtidigt som de har det syftet att ge mer tyngd och trovärdighet åt den bestulne ägarens fordringar. Det är nog heller ingen slump att det är just kustborna som ger dessa mer noggranna beskrivningar. Dels har de genom sitt utsatta läge invid landsvägen under hela perioden varit i händelsernas centrum och har sålunda från dag till dag kunnat se vad som försvunnit. Det bör ha varit svårare för en inlandsbonde som efter ockupationen finner sin kyrkstuga sönderslagen, att kunna göra en rimlig uppskattning av förstörelsens värde. Dessutom blev han inte bestulen i samma utsträckning eftersom det knappast fanns anledning att förvara lösa värdesaker i kyrkstugan.

Från Buddbyn rapporteras inget annat som förlorat än tre hästar med tillhörande kärror och pulkor till ett sammanlagt värde av 120 Rd riksgälds. Jag utgår ifrån att vissa handlingar har kommit bort, eftersom det syns mig högst orimligt att man i denna by inte skulle ha lidit några som helst andra förluster, vare sig det gällde obetalda skjutsar, leveranser eller åverkan på kyrkstugorna.

Genom att studera restlängderna, där lokalförvaltningen antecknat hur mycket som levererats av den pålagda uppbörden och hur mycket som resterar kan vi se stora skillnader. Medan vissa bönder inte levererat något bröd eller spannmål alls, har andra levererat mer än de måste. Om denna överinbetalning kan man endast spekulera. Det kan ha varit så att de bönder som hade ett överflöd att ta av passade på att sälja detta till den ryska kronan i syfte att tjäna en slant. En annan möjlig förklaring, som jag finner mer trolig, är att de tvingades leverera mer än vad som från början var tänkt eftersom vissa bönder inte kunde leverera alls, och den ryska kronan uppenbarligen hade stora behov av förnödenheter.

Den 13 juni skickade landshövding Ekorn ett brev till Schuvaloff där han försöker göra denne uppmärksam på den nöd som råder. Att kontributionen fortfarande efter flera veckors idogt insamlande inte är inbetald beror enligt honom inte på bristande lydnad hos folket. Han uppmanar Schuvaloff att tillsätta någon ämbetsman som själv kan gå ut i byarna och kontrollera sanningshalten i det han just sagt, och ber honom att låta folk betala efter förmåga. Slutligen hänvisar han till de befintliga restlängderna så att de som lyckats betala in sin fulla andel inte ska besväras ytterligare, samtidigt som han ber om att de fattiga inte ska tillfogas något våld.

Resultatet blev faktiskt att krigskontributionen (visserligen en månad senare) ställdes in på grund av fattigdomen. Som tack för detta hoppas ryssarna att skjutsarna ska fungera bättre i fortsättningen. Anledningen till att kontributionen inställdes kan nog till en viss del härledas till att ryssarna när isen gått upp hade större möjligheter att erhålla proviant sjövägen från Ryssland. Den 3 juli 1809 ber Västerbottens landshövding Stromberg den svenske befälhavaren Wrede att ryska fartyg ska tillåtas passera svenskkontrollerat vatten, på det att inte allmogen ska utarmas av ytterligare kontributioner till ockupationsmakten.

Det finns dock exempel på byar som haft spannmål att leverera, men trots detta hamnat på restlängden. Anledningen var att de endast hade korn att erbjuda, vilket ryssarna inte godtog utan ville ha råg istället, något som inte fanns att tillgå. Man kan lätt förstå den förtvivlan som måste ha spridit sig i denna by.

Den 17 februari 1810 skickade Stromberg, som var Västerbottens landshövding, in de samlade uppgifterna på hur stora förluster länets befolkning hade lidit till följd av den ryska ockupationen till det kungliga majestätet. Enligt dessa uppgick Luleå sockens förluster till 36062 Rd 27 sk 8 r. Hur såg det då ut i bygden när kriget var över? Hur lång tid behövde man innan livet kunde återgå till det normala? Detta är frågor som är svåra att besvara, men vissa ledtrådar kan man dock få bland annat genom att försöka tyda statistik.

1805-1810 minskade Luleå sockens folkmängd från 7742 till 7062 personer. En viktig sak att påpeka är att lokalbefolkningen inte löpte någon egentlig risk att dödas i några regelrätta strider eller av kringströvande soldater. På så sätt skiljer sig denna ockupation från de gräsliga varianter vi tvingats vänja oss vid på senare år. Det är dock svårt att peka på direkta demografiska följder av ockupationen, eftersom statistiken berör femårsperioder. Under perioden 1805-1810 drabbades Luleå socken både av missväxt, utflyttning, utskrivningar av soldater, underhåll av både svenska och ryska armén med medföljande sjukdomar, främst fältsjukan. I förhållande till de studerade byarna kan nämnas att den "svenska" fältsjukan, som skördade ett otal offer bland lokalbefolkningen mellan december 1808 och mars 1809, främst drabbade Börjelslandet och Harads. I Svartlå avled en kvinna i fältsjuka, medan Buddbyn och Vittjärv klarade sig helt utan dödsfall.

Om man för år 1809 går in i mortalitetstabellerna kan man se tecken på att de ryska soldaterna ändå förmodligen förde med sig vissa sjukdomar till socknen. Bland annat dog under året 273 personer i en koppepidemi som skördade flest offer mellan april och juni. De som dog var främst barn under 10 år. Under hösten dog 171 personer i rödsot och diarré.

Dödboken för samma år visar att fältsjukan blommade upp igen i maj och drabbade då främst äldre människor i Harads. Om detta berodde på de ryska truppernas närvaro eller att smittan först då nått inlandet (eller kommit tillbaka) kan vara vanskligt att avgöra, men med tanke på att fyra personer dött av fältsjuka redan innan ockupanternas ankomst, lutar jag åt det tidigare alternativet. Siffror som dessa kan förstås bara visa hur många som avled av sjukdomarna, och säger ingenting om hur många som blev sjuka men tillfrisknade.

Ett dödsfall som dock utan tvivel måste härledas till de ryska truppernas närvaro är lappmannen Mickel Andersson från Börjelslandet, som vid en ålder av 45 år den 31 oktober påträffades död "af durchlopp". Med durchlopp avses med största säkerhet transport av militära förband.

Man bör också nämna att kriget inte bara minskade folkmängden, utan även ökade den en aning, genom att en del ryska desertörer stannade kvar i socknen sedan den ryska armén utrymt Sverige.

Tabell 8: Hushållen i Norrbotten*

Omfattande Luleå lands, Råneå, Neder- och Överkalix församlingar.

Källa: Forskningsarkivet i Umeå, Befolkningsstatistiska tabeller. GI:3. 2/5 och 4/5 Norrbotten.

För att se en annan aspekt på förhållandena annat än i personernas antal, kan man i denna tabell se hur befolkningen under denna period genomgående blivit fattigare. Hushållens antal har under nämnda femårsperiod ökat, trots att folkmängden minskat. Vad vi tydligt kan se, är att de fattiga hushållen ökat markant på de mer besuttnas bekostnad. Visserligen kan man anföra samma kritik mot dessa uppgifter som de föregående, nämligen att förändringarna inte enbart beror på den ryska ockupationen, men eftersom jag anser att de ändock är relevanta i sammanhanget har jag valt att ta med dem. Dessvärre har det inte gått att utröna i vad mån dessa förhållanden gällt i samma utsträckning i de olika församlingarna.

Efter sådana påfrestningar som den ryska ockupationen innebar, tillsammans med de svenska uttagen, kunde man undra över om de digra inbetalningarna drev folket ifrån hus och hem. För att undersöka detta följde jag upp alla hemman i de fem byarna, för att ta reda på hur många som var i samma familjs ägo år 1821, det år då de nya husförhörslängderna påbörjades. Till min förvåning visade det sig att endast ett (av 49) hemman hade bytt ägare. Den gamle ägaren, Erik Ersson på hemman nr5 i Harads, hade upptagit ett nybygge i Åbacka. Man har anledning att anta att detta hade ekonomiska orsaker med tanke på att man som nybyggare blev befriad från skatt i 35 år. Av de fyra lantbönderna var en inhyses, en fanns som lantbonde i Forsnäset, en fanns kvar på samma ställe och den fjärde kunde jag inte hitta.

Utifrån det faktum att så gott som alla undersökta bönder fanns kvar på sina hemman drygt tio år efter ockupationen drar jag två slutsatser. För det första måste ockupationen av Luleå landsförsamling ha varit relativt mild, eftersom den inte drev folk ifrån hus och hem. Dessutom bör den ha varit rättvis. En anledning till att folk stannade kvar på sina gårdar var kanske att de ändå inte hade någon annanstans att ta vägen, samtidigt som kanske ingen annan hade råd att köpa av dem deras gårdar

Tabell 9: Kreaturstocken i Luleå landsförsamling

Källa: Forskningsarkivet i Umeå; Befolkningsstatistiska tabeller. GI:3 3-4/5. Norrbotten.

Från och med 1805 ingick det i de befolkningsstatistiska uppgifterna att vart femte år försöka ge en ungefärlig uppskattning av antalet kreatur i socknen. Det är dessa som jag visar ovan. Jag anser mig dock ha skäl att tro att de ljuger. För att som exempel belysa vissa skillnader, kan vi i denna tabell se att det uppskattade antalet hästar år 1810 var 1500. Detta ska då jämföras med den noggranna lista över socknens hästar som upprättades den 4 april 1809, i början av den ryska ockupationen. Enligt den förteckningen fanns det då 804 hästar i Luleå. Man bör även betänka att antalet med största sannolikhet var ändå mycket lägre vid årets slut, då ett flertal hästar blivit för hårt körda vid de ryska transporterna och avlidit, medan andra helt enkelt stulits.

I riksdagen framkom uppgifter om att boskapsstocken i länet under kriget troligen halverats på grund av utskrivningar och foderbrist.

Redan i maj 1809 under pågående krig vädjade Västerbottens landshövding Stromberg till kungen om hjälp med spannmål från övriga landet eftersom förhållandena i länet var mycket svåra, men nekades detta med motiveringen att man var rädd att varorna skulle hamna i fiendehänder.

Den 25 september yrkade man vid riksdagen på att få slippa undan bevillningen eftersom nöden var så stor att man inte trodde att man skulle klara av den. Denna gång fick man gehör för sina krav; de av Västerbottens invånare som hade lägre årlig inkomst än 500 Rd befriades från bevillning, medan den skrevs ned med 1/3 för övriga. År 1810 betalade det nya länet Norrbotten endast 837 riksdaler, att jämföra med år 1820 då man vackert fick betala 24329 riksdaler. Denna nedskrivna skatt gav naturligtvis ett visst andrum i återhämtningen efter ockupationens strapatser. Till stor hjälp var också det räntefria lån på 50 000 riksdaler som man gavs. Lånet var femårigt och skulle vara amorteringsfritt de första två åren, för att sedan betalas av med en tredjedel per år de följande tre. Det användes främst till att köpa in spannmål och boskap till sockenborna. Kommittén som ansvarade för lånets förvaltning beslutade att skicka 500 tunnor råg och 100 tunnor korn till Luleå, att fördelas mellan Luleå stad, Luleå, Råneå, Över- och Nederkalix socknar. För övrigt uppmanades folk i Jämtland, Medelpad och Ångermanland att genast låta skicka upp all den boskap som de kunde avstå, frivilligt och mot betalning. Transporten skulle övervakas av lokalförvaltningen.

Orsaken till den stora nöden var inte enbart de egentliga uttagen. Allmogen hade även lidit indirekt, då man bland annat på grund av skjutsplikten inte hade kunnat utöva sina bisysslor som vanligt eftersom hästarna inte varit tillgängliga. På så sätt blev jordbruk, kolning, tjärbränning och skogsavverkning lidande. Det så viktiga havsfisket stoppades också, eftersom ryssarna fruktade att lokalbefolkningen sjövägen skulle kunna samarbeta med den svenska armén. Genom dessa hinder berövades allmogen de extrainkomster som de i normala fall hade fått för att säkra försörjningen av familjerna.

Syftet med den här uppsatsen var att försöka ge en bild av den ryska ockupationen av Luleå socken under kriget 1808-1809, med byarna Börjelslandet, Buddbyn, Harads, Svartlå och Vittjärv i fokus.

Jag anser mig ha visat att den ryska ockupationsmakten ställde krav på allmogen att ställa upp med skjutsar, dagsverken och leveranser av förnödenheter, såsom bröd, kött, hö och brännvin. För att få igenom sina krav tog den ryska armén hjälp av den svenska lokalförvaltningen, som utifrån givna order fick ta hand om det praktiska. För att ge tyngd åt sina order, samtidigt som man ville bevisa sin goda vilja, lät man från ryskt håll utfärda proklamationer, som man sedan lät prästerna läsa upp i kyrkorna. Dessa proklamationer talade tydligt om för befolkningen vilka regler om gällde i krigets spel. Man hotade med inblandning av ryska soldater, kroppsstraff och avrättningar för personer som motarbetade den ryska kronan.

Utifrån de byar som studerats har jag sett en tendens att kustborna i större utsträckning än inlandsborna uppfyllde de krav som ställdes på dem av ryssarna, åtminstone i fråga om leveranser av krigskontributionen. Då det gällde skjutsarna har det inte varit möjligt att göra liknande jämförelser, eftersom det inte funnits underlag för sådana studier i materialet.

Vad gäller krigskontributionen, höleveranser och en stor del av de skjutsar som allmogen utförde åt ockupationsmakten under ockupationens första månader, verkar nästan ingen betalning ha utgått. De bönder som levererat mer än nödvändigt har varit så få att jag på grund av det, samt materialets bristfällighet just på den punkten, måste betrakta det som omöjligt att utifrån dem dra några slutsatser om i vilken utsträckning de överhuvudtaget fick betalt för sina extraleveranser.

Den ryska armén bestod av livegna yrkessoldater, vilkas livsvillkor i stor utsträckning var beroende av välviljan hos deras befäl samt den egna förmågan till överlevnad. Till följd av den stränga disciplin som rådde inom armén var det inte möjligt för soldaterna att härja i bygden efter behag, eftersom de då riskerade grymma kroppsstraff. Gruppsammanhållningen var stark och nödvändig. Soldaterna var till exempel indelade i matlag med en gemensam kassa för att kunna skaffa bättre mat än den armén stod för. Det kan i stor utsträckning ha varit dessa pengar som kom i omlopp i Luleå socken, genom handel direkt mellan soldaterna och lokalbefolkningen. De ryska soldaterna behandlade i huvudsak befolkningen väl, även om vissa undantag givetvis förekom. Dock verkar allmogen haft förståelse för åtminstone en del stölder, som man ansåg var direkt framkallade av hunger. Svälten drabbade sålunda både Luleborna och de ryska soldaterna.

Jag anser inte att man kan säga att denna ockupation totalt utarmade bygden. Efter ryssarnas uttåg var visserligen nöden stor och man erhöll nödhjälp från övriga delar av landet, men man hämtade sig ändå ganska snabbt. Visserligen innebar ockupationen stora förluster för gemene man, i synnerhet för kustborna, eftersom man tvingats avstå från stora delar av sina hö- och matförråd under den tid av året då man behövde dem som bäst, tvingats arbeta gratis åt ryssarna och i många fall blivit bestulna på såväl värdesaker som bruksföremål samt blivit utsatt för ren vandalism, speciellt i kyrkbyn, men det mesta kunde ersättas i sinom tid. Man hade i alla fall kvar sina hem, och de flesta av sina närstående. Den värsta våg av fältsjuka som härjade under året hade de svenska, inte de ryska, soldaterna fört med sig. Visserligen spelar väl inte smittbärarens nationalitet någon roll för den som smittas, men det visar i alla fall på att krigets fasor inte enbart kan skyllas på fienden.

Krigsarkivet: Krigshandlingar 1808-1809: Förvaltning. Norrland, Vol 657.

Sump sorterade handlingar: Till Landsarkivet i Härnösand.

Forskningsarkivet, Umeå: Husförhörslängder: Nederluleå socken 1806-1821 (mikrofiche)

Befolkningsstatistiska tabeller: Norrbotten 1805-1810 (mikrofiche)

Larsson, S; Norrland i statistisk belysning. Stockholm 1923.

Best, G; War and Society in Revolutionary Europe, 1770-1870. Leicester 1982.

Carlsson, A. W; Med mått mätt. Borås 1989.

van Creveld, M; Supplying War: Logistics from Wallenstein to Patton. London 1977.

Englund, J. A; Krigiska besök i Norrbotten. Luleå 1980 (faksimil).

Fahlgren, K; Skellefte sockens historia II. Uppsala 1956.

af Forsell, C; Statistik öfver Sverige. Stockholm 1978 (faksimil).

Generalstaben; Sveriges krig 1808-1809. Stockholm 1890-1920. Band 2, 8 och 9.

Hornberg, H; Minnen från ofredsåren 1808-1809. Norrbotten, Norrbottens läns hembygdsförenings tidskrift, Luleå 1925.

Hårdstedt, M; Den svenska krigsmaktens utnyttjande av de lokala resurserna under kriget 1808-09. Västerbotten som underhållsbas. Otryckt avhandlingsavsnitt, Umeå Universitet, 1995.

Hårdstedt, M; Durchmarscher och kronoskjuts: Lokalbefolkningen och de militära transportproblemen under kriget 1808-09. Militärhistorisk tidskrift. Stockholm 1995.

Keep, J. L. H; Soldiers of the Tsar. Oxford 1985.

Laestadius, F; Krigsminnen från Västerbotten. Luleå 1915.

Leander, E; Inte värre än vanligt? Norrbotten och kriget 1808-09. Otryckt C-uppsats, Umeå Universitet 1992.

Lynn, J. A; Feeding Mars. Oxford 1993.

Lindblom, D; Den ryska ockupationen av Västerbotten 1809 och ockupationsmaktens utnyttjande av de lokala resurserna i det tredje fögderiet. Otryckt C-uppsats, Umeå Universitet 1995.

Michailovskij-Danilevskij, A. I; Beskrifning öfver finska kriget till lands och sjös. Tavastehus 1850.

Nordström, A; Luleåkultur. Luleå 1985 (faksimil)

Stormyr, H; Övre Norrlands historia IV. Luleå och Umeå 1974.